Alba

Alba ligger på ett högland där luften är tunn och odlingarna magra, en stad utan monument, utan födelsehus att visa och utan grav att vallfärda till, vald en gång av Protokollets författare just för sin fullkomliga brist på anspråk. Hit kommer domänernas största ärenden till sist. I folkmun heter alltihop bara Alba. Man prövas i Alba, man faller i Alba, och den vars verk håller där behöver aldrig prövas igen.

Domarna bor i vanliga hus längs vanliga gator, tjänstgör sina år och reser hem igen. Staden har med flit aldrig fått något annat att leva av, inga kollegier, inga stora verk, ingen egen rang att tala om, så att ingen någonsin ska kunna bli något i Alba utom rättvis.

Salen är naken och vitkalkad, utan läktare, för publiken är världen och ingen annan. Över domarnas nio stolar finns ingenting alls på väggen. De gamla rättssalarnas symboler vägdes en gång och befanns vara skryt.

Planetens sista instans ligger vid en gata där barn cyklar förbi utan att sakta in. Det är hela tanken.