Carl Piva
Carl Piva skriver om system och om människorna som bor i dem. Gåvan är hans debutroman och den första boken om Samväldet, en värld han byggt så länge att den hunnit få en egen lagbok. Uppföljaren Skulden är under arbete. I Samväldet läses verket först och namnet sist, och författarpresentationer får därför vara korta. Resten står i böckerna.
Carl Piva har byggt och prövat system i teknikindustrin i tre decennier. Numera prövar han dem också i romanform.
Samväldet står i tankeexperimentets tradition, från Thomas More till Karin Boye. Ett samhälle byggs för att prövas, inte för att föreslås.
Inflygning
Ur studiehandledningen
Femtio år har gått sedan övergången. Varje höst, när ljus och mörker väger lika, rullar Omräkningen över planeten i solens takt, krets för krets, tidszon för tidszon, och samma vita fält lyser i tiotusen salar med samma väntan under. Ingen röstar. Varje människa har tre markörer, anonyma, lagda på det som gör ont i livet, och summan av allas smärta blir världens dagordning. Det är därför det heter att den som har ont styr.
Under den himlen ligger kretsarna. Grunden ges åt alla och frågar inte efter namn, bostaden, maten, värmen, vården. Det enda som går att tjäna är rang, världens tack för prövade verk, och den kan varken köpas, ärvas eller sparas. Ovanpå rang kommer flödet, det lilla extra som förfaller om det inte används, så att ingen kan bli rik men vem som helst kan bli generös. Allt som räknas skrivs öppet i liggaren, speglad i tretton exemplar, och den som läser om en annan människa lämnar själv ett spår.
Och längst ner, i kretsen Sundby, står en pensionerad nattvårdare vid ett räcke en festkväll och hör en kvarts ton fel i ett tacktal. Det är där boken börjar.
Varför en värld utan pengar?
Inte för att pengarna var ett misstag. Systemet med kapital i centrum har visat sig starkare än varje system som utmanat det, och det har lyft fler människor ur fattigdom än något annat vi prövat. Men styrka är inte detsamma som bärighet. Jag tror att vi börjar se gränserna för hur långt det kan bära, ett klot som inte förhandlar, försprång som ärvs allt brantare, och allt fler av de värden vi lever av som aldrig får plats i någon bokföring. Gåvan är därför ingen anklagelse och inget manifest, utan en prövning. Jag byggde världen efter pengarna så ärligt jag kunde, med dess skönhet och dess hål, för att se vad som händer med människorna i den.
Hur många böcker blir det?
Gåvan är fristående och kräver ingen fortsättning, men världen är större än en bok. Skulden är under arbete, och Aun bär den. Jag vet vart resan slutar, däremot inte exakt hur många kretsar den passerar på vägen. I Samväldet avgörs sådant av om verken håller när de prövas, och samma regel får gälla här.
Vem är Aun?
Revisorn som kommer till Sundby när räkningen slår fel, och den som bär serien vidare. Aun är människan som orkar läsa allt, blicken som ser det värden inte ser. Mer än så tänker jag inte säga, för Aun är byggd av det som inte berättas. Ett ansikte utan särdrag man minns, en portfölj ingen sett öppnas, och tre toner i en skala som inte hör hemma här.
Fler frågor? Arkivet tar emot.
För press och förfrågningar, se Press.