Kapitel ett

···

PROGRAM FÖR OMRÄKNINGEN · KRETSEN SUNDBY · ÅR NOLL. Klockan nitton, vågen når federationen, gemensam avläsning i plenisalen. Klockan nitton och trettio, tacksamhetstal enligt lista, fyra talare, om vardera högst sex minuter. Klockan tjugo, årets rang uppläses, verk och namn, utan tal. Klockan tjugo och trettio, de nya myndiga bär in markörsummorna. Därefter fri samvaro. Programmet är fastställt av kretsstämman. Ändringar medges ej efter tryck.

Natten efter Omräkningen tände en gammal kvinna lampan över sitt köksbord, satte på tevatten och glömde det. Hon hette Ester och hade varit nattvårdare i fyrtio år, och hela kretsen firade ännu därute, hon hörde skratten genom fönstret som öar av ljud. Hon blev stående vid fönstret i stället. Nere på gatan gick de sista hemåt med lyktor och sovande barn på armarna, och i huset mittemot släcktes det rum för rum, i den ordning det alltid släcktes. Programbladet låg på köksbordet där hon slängt det, tryckt på tjockt papper som allting som är avsett att sparas snarare än läsas, och anslagets lilla hemskärm lyste i hörnet med dagordningens nya ordning, samma text som i tiotusen salar på klotet, rå och lugn och utan en enda bild. Hon vände programbladet och slätade ut det. På baksidan, i det vita fältet under tryckraden, skrev hon med sin fasta gamla stil tre namn. Källan. Första steget. Nya nät.

Hon såg på dem en stund. Sedan strök hon det sista, för Nya nät var yngre än de andra och hörde inte till mönstret, om det nu fanns ett mönster, vilket det inte gjorde.

Teet kallnade bredvid henne. Hon drack en klunk ändå, ljummet och beskt, och grimaserade inte ens. Utanför small en ensam smällare, och någon skrattade långt borta. Ester satt kvar vid köksbordet med pennan i handen, en gammal platt snickarpenna med bitmärken i änden, och såg på de två namn som stod kvar, och på strykningen, som hade gått genom papperet och syntes på andra sidan, som en tredje sak hon inte kunde sudda.

I morgon, tänkte hon, skulle hon ta fram längderna och läsa. Inte för att något var fel. För att få räkna färdigt och somna om.

Det var så det började, och ingen visste om det.

Kapitel två

···

UR SAMHÄLLSLÄRA FÖR MELLANSTADIET, TREDJE BOKEN. Varje människa har tre markörer. Man lägger dem på det som gör ont i ens liv, och man får flytta dem när man vill. Ingen ser vems markör som ligger var. Men alla tillsammans blir världens lista, och listan bestämmer vad världen arbetar med. Det är därför det heter att den som har ont styr.

Kvällen hade börjat många timmar före pennan och köksbordet, och den hade börjat med lukten av varm cider och nybryggt kaffe, och under den, svagt, den rena verkstadsdoften av trä och lödtenn som aldrig riktigt vädrades ur Sundbyverket. Sedan kom sorlet. Tusen röster under glastaket. Värmen från tusen kroppar steg mot glaset, och högt däruppe hade kondensen samlat sig i långsamma droppar. Sist ljuset, anslagets vita fält över ljusgårdens södra vägg där texten ännu stod stilla. Ester tog trapporna till övre gången långsamt, med den första pausen vid fönstret där man kunde låtsas se på torget, och den andra vid brandposten där det inte gick att låtsas någonting alls. En ung man i vårdens dräkt saktade in bredvid henne och böjde armen till hälften, beredd att erbjuda den. Går det bra, frågade han. Det får visa sig, sade Ester. Han log och gick vidare, och hon tog den sista trappan på egen hand, för vissa segrar är små och ska ändå vinnas. Vid räcket, där hon stått i femtio år, lade hon händerna på det varma träet och kände efter. Knät hade klarat kvällen med två pauser. Det fick räknas som en god kväll.

Sundbyverket var kretsens gemensamma hus, ett kvarter av labb, verkstäder och studierum byggt kring en glastäckt ljusgård, och plenisalen var ljusgården själv. Om dagarna stod borden fulla av prototyper, materialprover och halvfärdiga argument, och vem som helst kunde boka en bänk, en ugn eller en mätrigg på anslagets baksida. I kväll var borden utburna och bänkraderna framme. Ester tyckte om huset. Ett rum där det arbetades varje dag ljög inte, och det tålde högtid utan att bli högtidligt. Nu fylldes det bänk för bänk, barnfamiljer längst fram, ungdomskullar i klasar längs labbfönstren, och genom glastaket såg hon lyktorna nere på torget, papperssiffror med ljus i, burna av barn som ännu inte visste vad siffrorna vägde. Nere på torget stod långborden framdukade under segelduk, grillrök drev in när portarna slog, stekt lök och varma kastanjer, och i ljusgårdens norra hörn övade kören stilla, mest för sig själva, så som körer värmer upp ett rum. Ovanför kören, på norra väggen, hängde målningen. Den var stor som en dörr, ett landskap i kvällsljus av en mästare vars namn barnen fick lära sig i skolan, och den hade suttit femtio år i ett frihamnsvalv på andra sidan havet, inlåst som värdeförvaring av ägare som aldrig såg den, packad i klimatkista mellan två andra förmögenheter. När valven öppnades under övergången fördelades verken till plenisalarna, ett per krets, genom lottning, och Sundby hade dragit landskapet. Mässingsskylten under ramen angav konstnären sist. Först stod fångenskapen, femtio år i mörker, och sedan meningen varje barn i Sundby kunde utantill. Den hänger här för att bli sedd, för det var därför den målades. Ester hade sett den sedan övergången och såg den varje gång. Kören sjöng under den, barnen pekade på den, och ingen i salen ägde den, vilket var det enda sätt på vilket alla kunde ha den.

Grannens dotter hittade henne vid ciderståndet och köpte två muggar innan Ester hann protestera. Mormor Ester, sade flickan, fast hon var trettio och tvåbarnsmor. Du kom. Har jag någonsin inte kommit, frågade Ester. Flickan skrattade och räckte över muggen. Cidern var för het att dricka och luktade äpple och nejlika, och den första klunken brände tungspetsen som varje år. Nere vid deras bänk vinkade barnen med sina lyktor, en sexa och en nia av papper med ljus i. Sexan hölls uppochner. Nians lykta hade brunnit i ena kanten och lagats med tejp som blänkte i ljuset. Ester vinkade tillbaka åt båda hållen, det rätta och det felaktiga. Flickan höll fram handleden mot ståndets läsare med en självklarhet som roade Ester, för i hennes egen barndom hade gamla människor fortfarande grälat om sådant. Inga mynt, ingen växel, bara vars och ens eget flöde, det som rangen gav och som fanns för att användas. Esters flöde var pensionärens, stillsamt men fullt tillräckligt, och hon hade för länge sedan slutat hitta något att spendera det på som gjorde henne gladare än den här flickans sätt att bjuda. Det var vad det extra var till för. Grunden betalade huset, värmen, vården, det gjorde den åt alla och frågade aldrig efter någons namn, och ingen tackade för golv man står på, lika lite som man tackar marken för att den bär. Flödet var det andra, det lilla ovanpå. Det betalade cider åt gamla mentorer en festkväll, nya strängar åt grannen som spelade, en tårta när någons barn klarat en prövning. Man kunde inte bli rik på det. Man kunde bli generös, och skillnaden mellan de två orden var ungefär hela avståndet till den gamla världen.

Hon hade tagit på sig den grå kappan, den hon använde till förrättningar och begravningar. Den näst översta knappen var ersatt för länge sedan, med en som nästan hade rätt färg. Hon var kort och senig, med nattarbetets bleka hy och händer som såg yngre ut än ansiktet, och håret satt i en snabb knut som inte var avsedd att ses. Flickan ville hålla en plats åt henne i bänkraderna, men Ester stod hellre. Den som suttit vaken över andra i fyrtio år vänjer sig vid att se rum på ryggar, och rygg för rygg kände hon igen halva kretsen. Där stod materiallabbens folk med demokvällens namnbrickor kvar på jackorna. Där lärarkollegiet, som alltid för många och för glada. Där två av vårdens unga, som nickade åt henne med den sortens respekt som gjorde henne mer förlägen än stolt. Och där, på domarbänken längst fram, gamle Gunnar, kretsens äldsta jurist, lång men böjd, med vit kalufs, gammaldags elegans och båda händerna på käppknoppen, och folk nickade åt honom i förbifarten som man nickar åt en byggnad man alltid känt.

Nära labbfönstren stod elnätets jourkvinna med sin man, och Ester dröjde med blicken utan att veta varför. Kvinnan såg ut som nätterna ser ut när de blivit många. Hon höll sin mugg med båda händerna, som man håller värme snarare än dryck, och hon såg inte på någon i salen. Hon såg på anslaget. Ester hade vakat över tillräckligt många för att känna igen en människa som väntar på besked, och hon noterade det som nattvårdare noterar, utan avsikt, i förbifarten, för säkerhets skull.

Klockan slog nitton, och sorlet dog som på given signal, fast ingen gav någon. Kören tystnade mitt i en fras. Ett barn frågade något högt nere i bänkraderna och hyssjades milt av tjugo människor på en gång, och sedan var det alldeles stilla under glastaket, tusen andetag och ett anslag som ännu inte rört sig. Ester kände sitt eget hjärta. Det slog lugnt. Det hade slagit lugnt genom fyrtio års nätter, och ändå, varje år i just den här minuten, slog det en aning fortare.

Vågen kom österifrån. Det var sammanräkningen som kallades så, alla markörer på klotet vägda till en enda lista, och den gick över planeten i kvällens egen takt. Alla i salen visste det utan att tänka på det, att klotets östligaste kretsar firat i sex timmar redan, att räknedagen just nu rullade över planeten som en långsam gryning, krets för krets, tidszon för tidszon, och att samma vita fält lyste i tiotusen salar på klotet med samma väntan under. Ingen hade valt ordningen. Den följde solen. Kvällen var vald efter solen den med. Omräkningen låg vid höstdagjämningen, när ljus och mörker väger lika, för de som skrivit Protokollet hade velat att världen skulle läsa sin våg en kväll då året självt stod i våg. Markörerna som byggt listan gick inte att köpa, inte att ge bort, inte att rösta ihop i block, tre per människa och inte en till, och räkningen visste aldrig vems smärta den vägde, bara att den vägde. Esters egna tre låg på ensamheten bland de gamla, där de legat i tjugo år, och ingen människa visste det, och ingen hade någonsin försökt få henne att flytta dem, för det går inte att be om det man inte kan se. Hon hade lagt dem där året efter att hennes man dog, stilla, i sömnen, som han gjorde det mesta. Det var inte honom de sörjde. Det var tystnaden i huset efteråt, den hon visste att andra gamla vaknade till varje morgon utan att någon räknade den. Man kan muta människor. Man kan inte muta en summa. Ester lade händerna på räckets varma trä och såg på anslaget, och när texten till sist rörde sig gick ett andetag genom hallen som genom en enda kropp.

Dagordningen skrev om sig uppifrån och ner, och Ester läste den som alla andra, rad för rad. Överst låg den långsamma sjukdomen kvar, där den legat hela hennes liv, och ingen hade väntat annat. På andra raden stod ensamheten bland de gamla kvar. Därunder hade listan sett likadan ut i åratal, kustskyddet på tredje raden, sötvattnet på fjärde, energilagringen på femte, jordarnas återhämtning på sjätte, klimatets frågor i obruten följd. Listan var världens enda regering, brukade någon säga vid sådana här kvällar, och det var fel på det upplysande sättet. Ingen styrde från den. Den sade bara var det gjorde ont, och sedan fick varje krets välja vad den orkade lyfta. Det var där något hade hänt. Energilagringen stod nu på tredje raden, svart och stilla, två steg upp, förbi kustskyddet, förbi sötvattnet, på en plats den aldrig haft.

Ester hörde det innan hon förstod det, ett sus av utandningar, och sedan, tre bänkrader bort, en kvinna som började gråta. Det var ingen stor gråt. Kvinnan stod alldeles rak med ansiktet mot anslaget och lät det rinna, och den unga mannen bredvid henne höll henne om axlarna och grät inte alls, han log som en idiot rakt upp mot texten. Ester kände igen henne. Elnätets jour, en av dem som lappat ihop kretsens gamla lager vinter efter vinter. Nio år, tänkte Ester. I nio år hade den kvinnan flyttat sina tre markörer till samma fråga, sett den ligga still på femte raden av en lista som världen läste förbi, och burit sina vintrar utan att någon räknat dem. Nu var de räknade. När suset lagt sig letade Ester rätt på hennes ansikte igen, men mängden hade slutit sig, och det enda hon såg var mannens hand som låg kvar på hustruns axel, orörlig, som om inte heller den riktigt vågade tro.

Så kändes det, att styras här. Ingen hade röstat. Ingen hade hållit tal, samlat namn eller stått på torg. Människor hade var för sig, privat, i tysthet, flyttat små vikter av smärta, och räkningen hade gjort resten, och en natt som denna skrev världen om sin egen dagordning inför öppen ridå.

Ester var gammal nog att minnas pengar. Hon mindes sin mors plånbok, det slitna lädret och metallukten mynten lämnade på fingrarna, och grälen vid köksborden som alltid handlade om samma sak, och hon mindes hur tyst det blev i trappan den vinter listorna tog över. Maskinerna däremot, de som valt åt var och en vad den skulle se, så att människor stått i skilda rum och skrikit mot skilda listor tills de inte längre kunnat enas om vad som brann, dem hade hon bara läst om, för de hann aldrig nå hennes trappa innan elen dog. Hon trodde på dem som man tror på krig man inte upplevt. Det var sant. Kroppen vägrade ändå. Och det fanns gamla i kretsen som saknade den världen i smyg och skämdes över det, det visste hon också, för nattvårdare får höra sådant som sägs i halvsömn.

⁂

Talen började. Kretsföreståndaren höll det korta, om året som gått, om utbytet av bottencellerna i norra lagerhuset som gått fortare än beräknat, om två unga som fått verk upptagna i federationens skriftserie. Sedan en av vårdens äldre, som tackade sina nattlag med darr på rösten. Ester lyssnade med halva örat och lät blicken gå över ryggarna. Nere vid dörrarna gick en allvarlig kvinna i vårddräkt ut innan talen var färdiga, rak i ryggen, med steg som visste vart de skulle, och Ester noterade henne i förbifarten, för säkerhets skull, utan att veta för vilken säkerhet. Det var det fjärde talet som var Tomas.

Han tog trappan upp till podiet i två steg, fastän han var äldre än så, bred och varm, med grånande lockar och kavajen något för trång, och hallen tyckte om honom redan innan han öppnat munnen. Det gjorde den alltid. Tomas från energikollegiet, domaren som ingen någonsin hört säga ett hårt ord, mannen som mindes allas barns namn. Han drog i manschetterna, en liten rörelse som hörde till honom som rösten, och lade händerna på podiets kant som man lägger dem på ett staket därhemma, och salen satte sig till rätta. Han talade om tacksamhet.

Jag var tolv år när Första steget hittade mig, sade han. Min mor hade tre arbeten och min bror hade inga, och det fanns inte en människa i vår trappa som trodde att sådana som vi skulle stå i den här hallen. Stipendiet köpte mig tid. Tid är det enda som går att ge en tolvåring, och de gav mig sju år av den. Allt jag har dömt rättvist, om jag nu har dömt rättvist, började i det. Han gjorde en paus efter sista ordet, och i pausen såg han ut över salen, och Ester såg gamla huvuden nicka här och var, de som mindes samma sorts trappa.

Han sade mer, om ödmjukhet, om att bära andras förtroende, och det var ett gott tal, varmt utan att kladda. Hallen applåderade länge. Ester applåderade med, och det var mitt i applåden som det hände, det lilla som inte var något.

Kvinnan bredvid henne andades ut genom näsan.

Det var allt. En kort stöt luft, det ljud människor gör åt en oxlad räkning, och när Ester vred på huvudet stod kvinnan redan och applåderade som alla andra, med ett ansikte utan innehåll. En främling, yngre än hon själv, materiallabbens namnbricka på jackan. Ester såg tillbaka mot podiet där Tomas bugade, och nu hörde hon det själv, i efterhand, som man hör en felspelad ton först när ackordet är slut. Han hade tackat stiftelsen. Han hade tackat sin mor, sin hustru, sitt kollegium. Han hade inte nämnt Halvar.

Halvar fanns i hallen. Hon hittade honom utan att leta, längst bak under läktaren, gammal och rak med båda händerna i vädret, och han applåderade längre än någon annan i sin bänkrad. Handflatorna lät torrt, som papper mot papper. Ansiktet var öppet och nöjt. Det fanns inte en skugga i det, och det var just det som inte gick att lägga ifrån sig. Ett hål som gör ont kan man förbinda. Det här hålet kände ingen, allra minst mannen som stod i det.

Alla i den här hallen över femtio visste att det var Halvar som burit det tidiga mätarbetet, innan Tomas namn fanns. Det var ingen hemlighet, det var bara gammalt. Och det var ingenting, en petitess, ett tal på sex minuter kunde inte rymma alla. Ester sade det till sig själv med samma röst hon använt åt nattens oroliga, så där ja, ingenting har hänt. Kroppen lydde inte. Någonstans mellan skulderbladen satt en kvarts ton fel och ringde.

Hon visste var tonen hörde hemma. På hennes egen mans begravning hade tre grannar talat, vackert och länge, och ingen hade nämnt de fyrtio åren av lås som smorts och rör som tinats i andras trapphus, för tyst arbete lämnar inget namn att tacka. Hon hade stått vid graven med kappan igenknäppt fel och lovat sig själv att aldrig mer stå tyst medan en människas verk kvitterades med tystnad. Löftet var över tjugo år gammalt. Hon hade trott att det sov.

Klockan tjugo lästes årets rang. Det som lästes var årets erkännanden, de verk som kollegierna prövat under året och funnit hålla, och vart och ett lästes med verket först och namnet sist, för det var den ordningen världen ville lära sina barn. Uppläsningen tog sin timme, och ingen hade bråttom. Barn somnade på axlar. Någon grät stilla vid varje namn ur vården, det gjorde någon varje år. Det var långsamt på det sätt riter ska vara långsamma, för det som läses fort har någon velat läsa fort. Den vars namn lästes hade fått sin rang höjd, det var vad uppläsningen betydde, och mer än så sades inte. Inga siffror lästes och inga jämförelser gjordes, ingen ställdes över någon annan, för rang var ingen tävlingstabell utan en räkning var och en bar för sig, och den som ville veta vad ett visst namn samlat fick slå upp det själv i liggaren, där allt var öppet. Och ordet under alltihop var upphov, raden i liggaren som sade att detta verk kommit ur denna människa. Den raden kunde varken köpas, ärvas eller tas ifrån en, och rang var tacket för upphov som visat sig bära. Mer än så behövde ingen kunna en kväll som denna. Efter varje namn kom det korta dunket av handflator mot bänkrygg som var Sundbys sätt.

Ett namn fick hela hallen att resa sig, och det började inte som en rörelse utan som ett fel i mönstret, en man i femtioårsåldern längst bak som ställde sig upp ensam, sedan tre kvinnor vid labbfönstren, sedan bänkrad efter bänkrad tills dunket inte längre gick att skilja från golvets egen darrning. En lågstadielärare som undervisat i fyrtio år och vars gamla elever nu stod utspridda genom halva salen, och kvinnan själv satt kvar och skakade på huvudet och torkade ögonen med handryggen medan dunket bara fortsatte. Ingen hade lämnat in något enskilt verk åt henne. Hennes kollegium hade i stället skrivit in fyrtio årskullar av läsande barn som ett enda samlat verk, och det var hela motiveringen, och det räckte. Ester hörde vårdens namn och värmdes, hörde elnätsjourens och tänkte på den gråtande kvinnan, hörde ett ungt namn ur energikollegiet, uppläst för fjolårets mätarbete i lagerhusen, och såg långt fram en mörk flicknacke hon kände igen. Liv. Flickan hon en gång läst läxor med vid ett köksbord hade just fått sitt namn läst i plenisalen, och Ester kände det gamla mentorshjärtat dra ihop sig av stolthet och av något annat, något hon inte gav namn. Flickan hade inte vänt sig om på hela kvällen. Ester prövade tanken att gå ner efteråt och säga något litet, bra gjort, ingenting mer. Hon blev stående vid räcket. Somliga avstånd väljer man inte, man förvaltar dem bara, och hon visste inte längre vem av dem som börjat.

Vid entrén, utanför ljuset, stod en ensam man och såg på alltihop utan att fira. Ester kände inte igen honom. Man såg dem ibland, de som valt att stå utanför räkningen, de hade rätt till allt utom att synas i den, och folk lät dem vara med den varsamhet man visar det man är rädd att förstå. När hon såg åt hållet igen var han borta.

Sist bar de nya myndiga in markörsummorna, fyra unga med den svarta lådan mellan sig, högtidliga och generade på samma gång, och hallen reste sig igen, stillsammare nu. En av de fyra, en flicka med för stora kängor, gick i otakt och rättade sig med en liten skutt, och genom salen for det leende som är hela poängen med att låta unga bära. Det var ingen makt i lådan, summorna var räknade för länge sedan, speglade i tolv kretsar, omöjliga att ändra, och det som låg i den var en avskrift på papper, årets summa i sin enklaste form, på väg till kretsens arkiv som alla år. Det var just därför man bar den. Man bär det man litar på.

⁂

Natten var kall och alldeles stilla när hon gick hem, och firandet låg som öar av ljus längs gatorna. I rännstenen låg de första löven, gula som den gamla världens mynt, och ingen böjde sig efter dem. Hon tog den långa vägen, den utan trappor. Utanför Sundbyverket stod årets prototyper utställda under segeldukstak, och barnen köade i mörkret med sina lyktor för att få pröva greppet på serviceroboten som ska uppför lagerhusens torn i vår. I kön hörde hon två pojkar byta topplistor. Det var förbjudet på det sätt som aldrig stod i någon ordning. Liggaren var öppen, vem som helst kunde räkna samman vad ett namn samlat, och alltså gjorde barnen det, skrev listor, bytte dem som kort, kunde tio namn utantill. Högst i världen låg som alltid vatteningenjören, kvinnan på andra sidan klotet vars reningsverk räknades i miljoner levnadsår och vars ansikte inte ens pojkarna kunde beskriva, och näst högst en man vars lära varje slutprövning på planeten mättes med, och pojkarna visste inte att han bodde tre gator bort. Deras mor avbröt dem med den min mödrar i alla tider haft när barn gör det förbjudna av det tillåtna, och sade att man inte radar upp människor. Pojkarna teg tills hon vänt sig om. Ester log i mörkret. Världens värdighet var en uppfostran och inte en natur, och det var uppfostran som höll den. Uppe på åsen blinkade lagerhusens gröna ögon i rad. Liv hade frågat henne en gång, tio år gammal vid köksbordet med läxorna undanskjutna, varför ingen lyssnade på maskiner så som nattvården lyssnade på sovande, och Ester hade svarat att någon säkert skulle komma sig för. Om flickan där framme i hallen till sist gett sig på den frågan, och om hon fick rätt, skulle någon snart höra de där cellerna tröttna långt innan de visste om det själva. Det var en god tanke. Världen blev bättre på att lyssna.

Banderollerna hängde mellan lyktstolparna som varje år. Väven var tung av nattfukt och luktade blöt markis, och en av linorna gnisslade mot sin lyktstolpe. Stiftelsen Källan tackar årets värdar. Första steget önskar de nya myndiga lycka till. Nya nät bjuder på varm cider vid torget. Handens vänner söker handledare. Hon hade gått under dem i decennier utan att läsa dem, som man går under moln.

Vid fjärde banderollen märkte hon att hon räknade. Hon gick vidare med räkningen i kroppen. Femte banderollen hörde till hantverkskollegiet. Sjätte var Källans igen, samma ord som den första, och hon stannade under den och läste den två gånger, och en förbipasserande önskade henne god fortsättning, och hon svarade god fortsättning utan att höra sig själv.

Hon stannade mitt på gatan och stod stilla, och en familj vek runt henne som vatten kring en sten. Räknandet hade börjat av sig självt, någonstans mellan skulderbladen, där tonen satt. Fyra stiftelser på en gata. Tre av dem hade delat podium i kväll. Två av dem hade funnits i Tomas tal, den ena med namn, den andra i det som fattades. Den hade fått stå i luckan efter en människa. Där talet skulle ha nämnt Halvar, mannen som burit mätarbetet innan Tomas namn fanns, stod i stället stiftelsens verk, prydligt och fullt, och hålet såg bemannat ut. Det var så nattvården hade lärt henne att se, för fyrtio år sedan, av en föreståndare vars namn hon inte längre sade högt men vars mening hon aldrig glömde. Det farliga passet är det som ser fullt bemannat ut. Räkna inte dem som är där, hade kvinnan sagt. Räkna hålen.

Ester var sjuttiotvå år och pensionerad, och hon stod på en festgata och räknade hål.